Tänk om, tänk rätt!

Skeppohoj!
 
Idag har jag verkligen suttit ute och filosoferat och det var såå skönt!
 
(null)
 
 
Vet ni vad jag tänkte på? Jo, fy vad vi klagar och gnäller hela tiden! "Det är för varmt!", "Det är för kallt", "Fy vad det blåser", "Jag är för tjock", "Jag är så blek". 
 
Klagar vi inte på vädret eller oss själva så klagar vi på andra. Det finns hur mycket saker som helst att gnälla på! Mår vi bättre av det? Nä, vi gör inte det!
 
Hur vore det om vi ist tänker på hur bra vi faktiskt har det? Vi har mat på bordet, rent vatten och tak över huvudet. Vi har fyra årstider, alla med sin charm. Tänk om det vore 30 grader varmt eller 10 grader kallt året om? (Då hade vi haft något att klaga på! 😉)
 
(null)
 
 
Jag är tjock. Jag är blek. Jag har Norrköpings hårigaste ben. Idag är det varmt. Men vet ni vad? Jag har suttit ute på min uteplats och druckit kaffe! Helt ensam. Med min sociala fobi och alla griller i huvudet. Och vet ni, jag överlevde! 
 
Jag är så tacksam! Vad kan man mer begära?
 
...eh... en fotpall skulle va jäkligt bra att ha!
 
PUSS O KRAM
 
2018 Kärlek familjen Lundell livet lottie Lundell psykisk ohälsa sluta gnälla social fobi tacksamhet uteplats
0 kommentarer

Extrem ångest

Nu har jag suttit länge och bara tittat på mobilen i hopp om att komma på hur jag ska börja detta inlägg. Jag kommer inte på nått bra sätt, då vi kör "pang på rödbetan".

Jag har sån ångest. Sån JÄVLA ångest. Ni vet, så där som när det bara drar ihop sig i bröstet och gör ONT! Jag vaknar flera gånger varje natt och bara känner ångest. Jag blir aldrig utsövd, för jag drömmer äckliga ångestfyllda drömmar och vaknar kallsvettig. 

Året har inte börjat bra för mig. Det känns som om allt som kan köra ihop sig och bråka, gör det. Allt går sönder, om det inte redan är sönder. Företag och myndigheter missförstår mig och ställer krav jag inte kan uppfylla. Vissa påstår att jag inte skickat saker, fast jag har mejl kvar som klart och tydligt visar vad jag skickat och vilket datum. ALLT skiter sig och folk bara tjatar och ställer krav. 

Jag vet inte i vilken ände jag ska börja göra saker jag ligger efter med. Jag är totalt handlingsförlamad och kan inte tänka klart. 

När jag låg här och undrade vad jag gör de stunder på dagarna, då jag inte känner ångest, kom jag på att det finns ett mönster. Jag tar kravlöst hand om "saker". 

Affe är ett bra exempel. Han kommer som en räddande ängel när ångesten blir för svår. Att ta hand om honom, ge honom det han behöver är bra för mig. 

(null)

Mina nya fåglar är också bra. Jag sysselsätter mig mycket med dem för att få dem tama. Den ena börjar förstå att jag inte är farlig, medan den andra är lite mer försiktig, men nyfiken. Den har varit framme och mumsat på det jag har i handen, men är inte helt säker på att jag är ofarlig än. De får mig att glömma ångesten, för en stund. 

(null)

Att peppa andra människor som mår dåligt är också ett sätt att glömma ångesten för ett tag. Det gör jag gärna, så länge det är frivilligt och inte ett tvång. Det ger mig annat att tänka på. 

Sist men inte minst - mitt kära pokemon! Att ge sig ut och fånga mons, och samtidigt rensa tankarna, är terapi. Jag är dock väldigt folkskygg. Det är ju ett lagspel, men kan ju spelas ensam "i lagets namn". Igår kom månadens listor från "club40" ut och jag ligger bra till på flera av listorna. Det betalar sig att vara ihärdig! 

(null)

Om jag går ut på baksidan når jag ett gym. Perfekt! Det är tack vare att min gps driftar, så det går inte alltid, tyvärr. Det kan förhoppningsvis ge mig mina coins iaf, om jag har tur. 

Vad gör ni när ångesten kommer? Alla tips är välkomna!

PUSS O KRAM 
Affe Lottie Lundell fåglar hjälpa andra hund krav mardrömmar pokemon go psykisk ohälsa ta hand om tama undulater ångest
0 kommentarer

Så skadar jag mig själv.

En del skär sig. En del har sex. Vissa bränner sig själva. Det finns oändligt många sätt att skada sig själv. Man är destruktiv - hatar sig själv.
 
Jag äter. Det är så jag skadar mig själv. Jag äter när jag är hungrig, när jag inte har något att göra, när jag är sugen, när jag är nere. Jag är medveten om det, men jag äter ändå. Till mitt försvar ska jag säga att jag tycker väldigt mycket om nyttig mat. Frukt och grönsaker är det bästa jag vet!
 
 
 
 
Godis, fet mat och allmänt fel mat är också gott. Fikabröd är en stor favorit. Det behöver inte alls vara till fika - en hel påse muffins i soffan går lika bra. De två första är goda, resten äter jag för att jag hatar när jag äter. "Har jag ändå ätit två, kan jag lika gärna äta resten också. Nu har jag ju ändå börjat äta, så jag kan lika gärna fortsätta."
 
Den gången jag kommer ihåg starkast är när jag satte i mig 4 st 200g chokladkakor och en bullpåse på bara ett par timmar. Chokladkakorna hade jag köpt (i smyg) billigt på Netto. När det var så billigt kan man ju köpa på sig några, de kommer ju räcka länge! Bullpåsen hade Jocke varit snäll och köpt till mig. Gulle honom! ❤️
 
Ju mer jag äter, desto tjockare blir jag. Ju tjockare jag blir, desto mer hatar jag mig själv. Ju mer jag hatar mig själv, desto starkare blir min sociala fobi. Ju större fobin blir, desto mer äter jag. Ja, ni ser, det blir ett ekorrhjul.
 
När jag är inne i en "ätarperiod", och hatar mig själv, ser omgivningen hur mycket jag äter. De tittar på varann bakom min rygg och nickar menande till varann. Jag ser er! Jag är inte dummare än jag förstår att ni, nedlåtande, diskuterar mitt sätt att äta. Jodå, ni hatar mig också. Det visar ni genom att prata bakom min rygg, som om jag vore mindre värd.
 
 
 
 
Om jag råkar säga nåt om att jag vet vad ni pratar om, får jag nån snygg, sarkastisk, ironisk kommentar som gör mig både ledsen och förbannad. Tack! Då var även den middagen förstörd. Jag kan lika gärna ta en portion till. Jag hatar mig. Ni hatar mig. Nu äter vi, det kanske hjälper mot den där klumpen i bröstet.
 
Jag gör ju ändå allt fel - har aldrig gjort nått rätt i hela mitt liv, faktiskt. Stort tack för att jag fick veta det! Själv trodde jag att jag åstadkommit en hel del, men det var bra att ni lät mig veta att så inte var fallet. Tack, då vet jag.
 
Att tala om för mig att jag inte borde äta mer, har motsatt effekt. Vem är du att bestämma hur mycket jag ska äta? "Varsågod allihop, ta mer mat. Det finns hur mycket som helst! Ja, alla utom Lottie då, såklart." Om jag ändå skulle resa mig för att hämta mer mat, kommer de där "nicka åt varann bakom ryggen blickarna". Jag tar så mycket jag vill ha, sen lite extra. Bara för att reta er, och straffa mig. Nu var jag dålig igen.
 
Det spelar ingen roll hur mycket ni säger att jag inte ska äta mer. Det spelar ingen roll hur mycket ni trycker ner mig. Prata om mig bakom ryggen - det hjälper inte ett dugg! Det förvärrar saken. Låt mig bara göra saker i min egen takt och på mina egna villkor. Låt mig hjälpa mig själv.
 
Jag är inte dum i huvet - jag VET att det inte är bra för mig. Vissa saker går inte på en kvart, det tar tid! Vissa saker går en stund, för att sen förvärras igen.
 
Man får ta en dag i taget. När jag har klarat en dag, tar jag nästa. Wow, två dagar utan att äta mer än jag behöver! Dag tre är jag där igen. Jag äter alldeles för mycket... Men tänk, jag är inte värdelös för det! För dag fyra är jag duktig igen. 
 
Bara för att jag hade bakslag en dag, behöver det inte vara kört. En dag i taget. Jag kanske har varit duktig i två veckor, men just den där middagen jag äter tillsammans med er, äter jag mer - och ser era menade blickar bakom min rygg. Jaja, då äter vi lite till. Inte för att jag behöver, jag är proppmätt, men ser ni ändå ner på mig kan jag lika gärna ta lite till.
 
 
 
 
Nu har jag haft en bra period. Jag äter väldigt lite. Jag mår illa. Jag kan inte laga mat, det får mig att vilja kräkas. Att laga nån kött- eller fiskrätt är inte att tänka på, jag skulle bokstavligen kräkas i maten om jag försökte. 
 
Jag hade en lite bättre dag för nån vecka sen. Då gjorde jag köttfärssås. Jag gjorde maten i små etapper och mellan etapperna sprang jag till fönstret och kippade efter luft. Det slutade med att jag åt bara spagetti. Köttfärssåsen kunde jag inte äta. Det fick mig att vilja spy.
 
Varje morgon, när jag ställde mig på vågen, blev jag överlycklig! Jag hade gått ner 10 kg sen i november. Jag gjorde inte ens något för att gå ner, det gick ändå. Lycka!
 
Nu tror jag att det har vänt igen. Jag vill inte ställa mig på vågen, men jag äter mer. Jag kan fortfarande inte laga mat. Framför allt inte med kött, fågel eller fisk.
 
Med "normala mått" mätt äter jag inte för mycket nu. Jag håller mig till små portioner, flera ggr om dagen. Jag är rädd att jag håller på att gå åt andra hållet - att äta för lite. Undra om jag kan få uppskattande och peppande blickar då?
 
I kylskåpet ligger tre stora paprikor och en purjolök. Jag kanske ska våga mig på att laga lite mat idag? 
 
PUSS O KRAM
 
 

bloggar fikabröd godis hetsätning lottie lundell mat nedtryckt psykisk ohälsa skada mig själv skadebeteende ångest
0 kommentarer