Lottie Lundell

"Varför frågar ingen mig om jag vill följa med? Varför ringer ingen? Hör ingen mig?"

 

När jag hade min djupa depression slutade jag svara i telefon, på sms och på alla sociala medier. Jag orkade inte prata med nån. Mina vänner kunde ringa om och om och om igen. Inget svar. Det fanns ingen energi att prata, ingen energi att umgås. Det spelar ingen roll om de skulle kommit till mig, och jag inte behövde göra någonting. Det blev bara för mycket. Jag hade ångest och jag grät för att jag inte orkade, men så var det bara - jag ville vara ifred.

 

 

I nov/dec 2012 fick jag kontakt med öppenpsykiatrin och sakta men säkert tog jag mig ur depressionen. Jag började fungera som människa och jag började kunna ta beslut. Ville jag ha äpple eller banan? Svaret på det var inte "vet inte, välj du" längre.

 

Jag började må bättre och bättre, men när jag skulle börja ta mig ut igen, gick inte det. Det var omöjligt att ens tänka på att gå ner till stan. Drottninggatan var värst, jag fick ångest bara jag tänkte på att gå på drottninggatan!

 

Det här var ohållbart. Vad skulle jag göra som ensamstående, ensamboende? Hur skulle jag få mat? Så länge Jocke och Jonna bodde hemma var det inga problem. De handlade åt mig, vare sig det handlade om mat, möbler eller något annat. När de flyttade hade jag inte längre nån som köpte alla nödvändigheter åt mig.

 

Jäklar vad onlinepizza är bra! Man kan få mat precis varje dag utan att gå utanför dörren. Fantastiskt! Handla 24 - bästa tjänsten ever! Beställ och få allt hemkört och uppburet för alla trappor. Jag är inte ironisk, det ÄR galet bra! Men för någon med social fobi är det för lätt. Det är för lätt att få tag i allt man behöver, utan att behöva gå ut.

 

Nu har jag flyttat. Ni anar inte vilken ångestlägenhet jag bodde i tidigare. Det var massor fel på lägenheten, och jag påtalade det för hyresvärden, som gjorde...ingenting åt felen. Dessutom andades hela lägenheten ångest. När jag flyttade ut var det som att släppas efter ett långt fängelsestraff.

 

Jag skulle kunna skriva massor om detta, men hejdar mig lite, för detta inlägg handlar ju om vänner.

 

Ja, nu har jag flyttat, mår bättre och tar mig ut och handlar själv. Inte alltid, onlinepizza är fortfarande fantastiskt. Jag slipper svälta ihjäl när jag inte klarar att gå ut. Jag KAN gå ut, men inte alltid! Tyvärr klarar jag fortfarande inte av att träffa folk jag känner. Det ger mig ångest!

 

Det finns gamla vänner som gärna vill träffa mig nu, och jag blir jätteglad! På riktigt JÄTTEGLAD! Klart vi ska träffas! Vi har massor att prata om. Men, varje gång det närmar sig en träff, eller en träff ska "planeras" skriker hela mitt inre NEEEJ! Jag KAN inte! Det GÅR inte att träffa någon från förr! Framför allt inte i mitt hem.

 

Nu tänker ni: "Du behöver inte ha ångest, jag är ju inte farlig. Mig kan du träffa, vi hade ju så roligt förr." Nä, tyvärr klarar jag inte det. Jag är inte där än. Jag kan inte träffa någon och jag kan inte vistas på platser där jag vet att ni är. Punkt. Det har inte med ER att göra, det är mina problem som sätter stopp.

 

Jag tycker inte illa om er. Jag VILL ses, men det GÅR bara inte!

 

De jag umgås med nu är familjen. Dem känner jag mig trygg med. De har funnits vid min sida hela vägen. Family first!

 

Sen känner jag mig trygg med vissa av Jocke och Jonnas vänner. De är underbara och det känns som jag har känt dem hela livet. De är mina barn, och jag bryr mig massor om dem! 

 

Ibland går jag lite överstyr och frågar Jonna varför inte jag kan få följa med på saker. Jag glömmer att jag är mamman och inte en i gänget. Vem vill ha med mamma på saker man gör med sina vänner? Jag förstår dem ju! Men jag tycker att deras vänner ändå ska känna sig lite hedrade, för jag klarar av att träffa dem. Jag har ju för sjutton varit i Egypten med dem! 

 

 

Kort sagt, till mina gamla vänner - jag vill träffa er, men jag klarar det inte än. Jag kommer att komma ur min bubbla, men vet inte när. 

 

Om du tänker "Stackars dig, du kan vara med mig" eller "Finns för dig" nu, har du missförstått hela inlägget. Läs igen. :)

 

Jag är själv, men jag känner mig inte ensam. Jag har världens bästa sällskap - mig själv.

 

PUSS O KRAM